I Hemavan Tärnabyområdet finns alla möjliga typer av människor. Förutom platsen de bor på, har de även något mer gemensamt. Något som inte är lika fysiskt och lätt att ta på. Det skulle kunna kallas för Fjällkultur.
Detta sätt att tänka och att förhålla sig till livet känns helt självklart för vissa. Något annat har kanske inte funnits. För andra är det en dröm, ett aktivt val eller något som känns helt främmande.
De bofasta i området måste, vare sig de vill eller inte, anpassa sig till naturen och vädret. Att det kan slå om såpass att du inte tar dig hem från jobbet är en realitet. Att behöva ta vara på de perfekta förhållandena för att fälla årets ved, eller kanske pricka in den enda dagen med farbar skridskois?
Människor flyttar till området av olika anledningar. De blir kvar av en anledning. Naturen är hänsynslös på det sättet. Den påverkar oss så i den milda grad att vi helt plötsligt har format hela vårt liv efter dess kraftiga humörsvängningar.
Jag flyttade hit för att kunna åka mer skidor och för en närhet till fjällen och naturen. Jag är kvar för att naturen skapade ett behov hos mig
säger Johan Edström i Oltokken, ursprungligen från Glommersträsk, Arvidsjaur. ”Även om det inte alltid är fantastiskt, särskilt inte på de grådassiga sommardagarna med tio grader och lätt regn, så känns det alltid så skönt att komma hem.”
Lite folk, mycket natur
Felix Jäder flyttade hit för att hans pappa gjorde det, kort förklarat. De var ändå här så mycket att det kändes meningslöst att bo kvar i Skellefteå. Allt de ville ha fanns ju här. Jakten och fisket. Skidåkningen och snön. ”Utelivet, flugfisket och skidåkning gör att jag är kvar” säger den nu 22-årige Felix.
Att bo här har påverkat mig på de flesta sätt tror jag. Det är ett dynamiskt område med så många möjligheter. Allt från skogsland till alpina toppar, och en timme bort har du fjordar och hav. Här finns alla friluftsaktiviter du kan tänka dig. Det är lite folk, mycket natur.
”Allt kan hända här” fortsätter Felix. ”Det är en dynamisk bygd där det svänger fort. Jobb finns alltid om man vill, och möjligheter dyker upp hela tiden, det är en stor fördel.”
Svår balans
Det finns negativa aspekter med livet i en avlägsen glesbygd vars huvudsakliga näring är turismen. Felix pekar på avsaknaden av kollektivtrafik lokalt, och det är svårt att hitta fast boende över en längre tid.
Utvecklingen är den svåra biten tycker Johan. Den krävs för att bygden ska leva och finnas kvar, men exploatering gör lätt att allt det där fina och härliga försvinner om det inte görs på rätt sätt. Att balansera utveckling, exploatering och bevarande i en föränderlig näring och dessutom på naturens villkor, det är inte lätt. ”Oron kring att området antingen dör eller blir överexploaterad är nog det sämsta med att bo här” säger Johan.
Det enskilt bästa? Johan Edström gillar kontrasterna och att varje årstid har sin charm.
Naturens skiftningar och ljuset. Förväntan som bygger vinterns första snöfall, och när solen äntligen lyser genom fönstren igen i slutet på januari. Solens höga position en junikväll och alla världens färger i september. Det finns en härlig längtan till nästa årstid när man bor så här, och de är så otroligt tydliga
”Midnattssolen och de ljusa sommarnätterna. Tveklöst”. Felix värderar den till synes oändliga tiden kring sommarsolståndet högst. När man aldrig vill sova, och perioden ofta känns som en enda lång dag, helt sprängfylld med möjligheter.
Fjällkulturen attraherar och håller kvar människor. Det är en svårdefinierad kraft som de flesta inte tänker på. Det är en stor anledning till varför fjällturismen ökar, och troligen anledningen till varför den startade över huvud taget. För att den gör oss gott. Aktiviter som skidåkning, fiske och upptäckande hjälper såklart till, men det vi kan kalla fjällkultur binder ihop dessa med vyer, känslor och tankar. Likt vattnet från en porlande fjällbäck eller den rykande chokladen från en medhavd thermos skänker den njutning, ro och efterlängtad andning till alla som berörs, både bofasta och besökare.
Av Gustav Corin
Foto: Marianne Lindgren, Maja Matslofva. Foto på Gustav Corin: Jonas Ritsle
