Längdskidåkaren Elina Rönnlund från Umeå trivs i Hemavan Tärnaby, där hon genom åren tränat och skidat genom vår fjällvärld. Hon har siktet inställt mot VM och OS men är ändå ödmjukt inställd till sina kommande prestationer. Följ med på en intervju genom ett snöblött Hemavan, där vi med våta fötter pratar om dåtid och framtid.
Text Gina Gustafsson
Foto Marianne Lindgren
Jag träffar Elina Rönnlund i ett moddigt, blött och fullkomligt gråvitt Hemavan i mitten på januari. Full mundering är det minsta man behöver ha på kroppen och luvan är nerdragen framför ögonen för att undkomma lite av den snöblandade historien som rasar från himlen. In på parkeringen ser jag en vit bil med den karaktäristiska lilla Sverigeflaggan på skuffen komma rullande.
Den lilla flaggan avslöjar att det inte är en riktigt helt vanlig Svensson med takbox (förmodligen full av skidor) som kommer här. Minst tre traktorer jobbar för att få vägarna farbara igen och det plaskar under skorna när vi går. Jag har inte stövlar och när vi möts ser jag att Elina inte har det heller. Det borde vi ha haft denna måndag i januari. Vi möts mitt i Hemavan och tar en kort promenad tillsammans, hon har vilodag så det passar bra i hennes annars ganska välfyllda träningsschema.
Elinas familj har stuga i Hemavan och hon har spenderat mycket tid här genom sin uppväxt. Vintertid åker hon givetvis längdskidor och sommartiden i Hemavan Tärnaby spenderar hon i löpspåret eller på rullskidor. Det där med slalomskidor hinner hon inte med lika ofta nu men hon har åkt mycket när hon var mindre.
Det märks rätt fort att Elina, som till en början fångar ögat som en vanlig tjej, inte är så vanlig. Det här är en av Sveriges bästa längdskidåkare förstår ni, med mängder av junior-SM och junior-VM medaljer i bagaget. Hon är just nu i Hemavan Tärnaby för träning mellan stora internationella tävlingar. Härnäst väntar världscuptävlingar i Oberstdorf, Tyskland, och hon avslutade vid årsskiftet sitt livs första Tour de Ski-turnering, där hon efter alla deltävlingar jobbade sig fram till en imponerande 22:a plats i totalen. Hur var det att åka den klassiska avslutningen uppför slalombacken i Tour de Ski då?
Det var kul! Det är ju typ som backarna här i Hemavan Tärnaby! säger Elina och skrattar
En tung lastbil passerar oss och den snöblandade blöta massan på marken skvätter runt våra fötter och jag slås av den säkra ödmjukheten som genomsyrar alla hennes svar på mina, förmodligen rätt vanliga, frågor. Här är en tjej med en liten Sverige-flagga på bakluckan av sin bil, med drömmar om OS och VM, med tour de ski-backen på Cv:t men inte minsta tillstymmelse till kaxighet eller en ta för givet att jag kommer bli bäst i världen-attityd. Fast det är dit hon vill, till den absoluta toppen, och jag är faktiskt rätt säker på att jag intervjuar en tjej vars största meriter i karriären fortfarande ligger och väntar någonstans där i framtiden.
Vi fotade Elina Rönnlund på Liaspåret efter att hon åkt t or Tärnaby
Elina är uppvuxen i Umeå och tävlar för IFK Umeå när hon inte representerar vår blågula flagga. Jag frågar henne om Hemavan Tärnaby har haft någon betydande roll i hennes skidkarriär och det menar hon att det har, speciellt under senare år när snöläget på kusten varit väldigt osäker. När hon är ledig från internationella och nationella tävlingar är det här hon ofta spenderar sin tid. Men tro inte att hon är ledig såsom gemene man är ledig när de vistas i Hemavan Tärnaby. Hon säger att hon har tränat rätt hårt de här snart två veckorna hon varit i stugan, och efter det lilla jag har hunnit träffa Elina, så tror jag att ”rätt hårt” innebär att hon har tränat skitmycket. Än en gång, Elina är en ödmjuk och vän varelse, men jag tror hennes konkurrenter gör rätt i att se upp för henne. Misstolka inte hennes vänliga uppsyn som blyghet eller osäkerhet, det finns ett underliggande jävlar anamma som just nu ligger på lur i väntan på nästa tävling.
Jag frågar henne om hur hon helst spenderar en vårvinterdag med strålande sol i april i Hemavan Tärnaby och innan frågan ens hunnit lämna min mun vet jag svaret.
– då åker jag skidor, så klart!, – säger hon och skrattar. Hon åker gärna uppe på kalfjället på skarsnön, en bra bit från platser där turisterna i området ofta befinner sig, och jag tror det är med avsikt som hon utelämnar att namnge exakta platser såsom fjäll eller dalgång.
Hennes favoritskidspår i Hemavan Tärnaby är dock inte så förvånande Kobåsspåret, – det är svårt att inte älska, och hon säger till och med att hon hinner njuta av skönheten längs spåret, – det blir enkelt att träna mycket när det är så vackert, menar hon.
Milspåret i Tärnaby är också en av favoriterna, och för dig som läser detta men som aldrig har åkt milspåret i Tärnaby så skulle i alla fall jag, en enkel motionär, beskriva det som stundvis väldigt jobbigt. Väldigt.
– I början på milspåret i Tärnaby, där det är mycket stigning, där är det roligt, säger en leende Elina. Inte konstigt att hon också uppskattade avslutningsetappen uppför skidbacken i Val de Fiemme i Tour de ski. Jag läste någon gång att man måste lära sig att älska smärtan när man tränar hårt, att man måste gilla mjölksyran som får benen att ta slut, gilla när hjärtat slår så bröstkorgen växer två storlekar. Och jag får en känsla av att det är just den känslan som Elina lärt sig gilla. Och att vetskapen om att det kommer bli ofantligt jobbigt kombinerat med känslan av att trots det kunna pressa sig till det yttersta, ger resultat därefter. Det är kanske därför hon är så ödmjukt säker på sig själv. Hon vet vad hon är kapabel till eftersom hon har utmanat sig själv uppför bland annat milspårets backar i Tärnaby fler gånger än vad tio vanlig skidåkare gör under ett liv. Hon har lärt sig konsten att inte bara bemästra Tour de ski-liknande backar i Hemavan Tärnaby utan hon har också lärt sig att hon växer av det varje gång.
Elina på Lia (Ängesdalslia)
I alla fall mina fötter har vid det här laget fått känna på smältvattnet och vi vänder tillbaka mot Hemavan centrum. Jag ställer frågan som jag antar att hon har fått ett antal gånger redan; huruvida hennes farföräldrar Toini Gustafsson Rönnlund och Assar Rönnlund har påverkat hennes skidkarriär. Hon är inte alls avvisande för frågan utan skrattar och förstår att det frågas. Assar och Toini är kanske de som någon gång för ett bra tag sedan la grunden för vad som skulle bli Elinas framtida skidkarriär. För henne har de i första hand alltid varit farmor och farfar, men ju äldre hon blivit har hon förstått att deras stora bedrifter inom skidvärlden var just det: stora bedrifter. Assar tävlade i både SM, VM och OS och kammade hem medaljer i alla valörer. Toini tävlade också hon i både VM och OS och har 7 medaljer från mästerskapen på hyllan. Att i rollen som deras barnbarn inte bli inspirerad är kanske oundvikligt tänker jag, men hon säger också att hon har insett, nu när hon går i samma skidspår som farmor och farfar, att det inte är så enkelt att lyckas.
Vår intervju börjar lida mot sitt slut och vi har haft ett trevligt samtal. Vi är tillbaka på parkeringen och tar varandra i hand med handske på, för här ska inga eventuella förkylningar spridas någonstans. Sverigeflaggan på bakluckan rullar iväg och efter att ha försökt skrapa bort vattnet från jackan tänker åtminstone jag att jag skulle vara nöjd över att ha en vilodag just idag. Men du har helt rätt, Elina hade tränat även idag om det hade stått på schemat, oavsett om både nederbörden och underlaget just nu innehåller mest vatten. Jag startar sätesvärmen och slås av att det ibland väl ändå är rätt skönt att bara vara en glad motionär.
Jag kommer heja på Elina i framtida tävlingar och jag kommer heja på henne när hon med lätta steg skidar förbi mig uppför milen-spåret i Tärnaby nästa gång hon är här.
Prova våra härliga spår på kalfjället och spåren i björkskogen, skyddade från väder och vind
