Bergets hjältar

Hemavans verkliga auktoriteter. Fjällfanatiker med rätt att stänga liftar, lägga beslag på ditt liftkort och se till att du kommer till sjukhus om det skulle behövas. Till råga på allt åker de mer skidor på en vinter än vad du hinner under din livstid och de verkar aldrig få nog.

Skidpatrullen i Hemavan är fjällets mesta skidentusiaster. Inbitna friluftsmänniskor som lyriskt berättar om den där fina dagen i juli när de drog på skidbestigning till norska Krutfjället eller om längtan efter senhöstens första glid uppe på någon högt belägen fjällmyr. Eken, Parne, Sam, X:et och nykomlingen Herman. Han som började att jobba här i vintras. Riktigt vem som är chef för styrkan är oklart. Man har ju känt varandra i decennier och delar lika mycket livsstil som arbetsplats.

Skidpatrullen är liftsystemets räddnings- och säkerhetstjänst. Deras uppgift är bland annat att ta hand om skadade skidåkare och precis som för ambulansförare eller poliser tycker de att en bra arbetsdagen är när inget särskilt inträffar. I särklass bäst blir det förstås om det dessutom snöar och de av någon outgrundlig anledning tvingas kontrollera terrängen i den glest gallrade björkskog som skiljer pisterna i Hemavan. De är liksom frälsta på skidåkning och ser som sin främsta uppgift att förmedla åkglädjen till än fler besökare.

Per-Arne Hermansson FOTO: NICKLAS BLOM

Morgonrutinen är viktig. Man börjar med att kolla väderleksprognosen eftersom det är den och dagens datum som avgör mängden besökare, vilket i sin tur har en omedelbar inverkan på arbetsbördan. Åtminstone i teorin, för det händer ju att allt är som vanligt även när liftkortsläsarnas svänghjul snurrar rekordsnabbt nere vid dalstationerna. Man bedömer lavinsäkerhet utifrån fasta mätstationer och vidtar åtgärder ifall vind, temperaturförändringar eller nederbörd påkallar behov. Man ställer i ordning skyddsnät, avspärrningar och skyltar, och konfererar med pistmaskinsförarna om backarnas status och om de upptäckt något som påverkar säkerheten. Sedan ska liftarna säkerhetstestas innan de får användas publikt. Ibland lyser solen, ibland har snöstormen sett till att man behöver återskapa utsatta delar av arbetsplatsen. Helst innan första åkaren ens hunnit knäppa pjäxorna. Skidpatrullen tycker att det är helt okej med femton minusgrader och gillar kaffet i deras milt sagt stökiga kontor/värmestuga uppe vid Kungsliften, där ingen utomstående egentligen förstår hur det fungerar. Arbetsglädje och kollegial gemenskap tenderar att skymma styrkans disciplin. Det blir gärna så när man känt varandra i decennier, har namngivit varje terrängformation i området och ägnar fritiden till att söka största möjliga natur- och skidupplevelse inom en radie på tio mil.

Hemavans skidpatrullörer understryker dock att man bara är en del av en större gemenskap; att alla som jobbar med och kring liftarna är beroende av varandra, oavsett om man jobbar i liften, inne på en servering eller i en skiduthyrning. Trygga och avslappnade besökare gör skidåkningen säker, vilket i slutändan ger bröd på bordet, lyder skämtet när kanelbullarna plockas fram och larmet går över kommunikationsradion: ”Skadad åkare i Bäckravinen.” Herman som precis kommit innanför dörren drar iväg på snöskoter. Han har ju ändå inte hunnit ta av sig hjälmen.

Herman Fogelberg. FOTO: NICKLAS BLOM

Personskada har högsta prioritet oavsett vad skidpatrullören håller på med och man väljer helst att nå platsen på snöskoter. Den är effektivare både ur skidpatrullörens och den skadades synvinkel. Allra helst om den skadade måste fraktas i räddningspulka och inbilla dig inte för en sekund att det mestadels är nybörjare som skadar sig eller att svåra skador enbart inträffar i svår terräng. Vem som helst kan ha otur och vem som helst åker också extra kontrollerat när skidorna svänger i skog eller medvetet söker upp Kobåsets beryktade offpist.

Johan af Ekenstam. FOTO: NICKLAS BLOM

Dessutom påpekar skidpatrullörerna att liftsystemet i Hemavan skiljer från övriga anläggningar i Sverige genom att man även har längd och turåkning i liftsystemet, plus åkare som gillar topptur och som alla använder liftarna. En åkarblandning som entusiasterna i patrullen givetvis gillar. Vi talar ju om fem män med de privata garagen fulla av skidutrustningar och alla som haft förmånen att åka skidor med det här gänget är väl medvetna om var det alpina skåpet står. De åker snabbt, mjukt och stabilt med en självklar och aningen upprätt åkstil som rutinerade alpinfarbröder gillar. Som om de tror att de alltid bär ryggsäck eller fraktar något ömtåligt. Du kan vara övertygad om att de omedelbart lägger märke till din obalans (utan att ha en aning om hur sådan känns), vilket i slutändan knappast spelar någon roll eftersom de redan anpassat åkstilen efter snö, väder och sällskap före första sväng. En så där avmätt och prestigelös hållning som man kan kosta på sig ifall man 99 gånger av hundra vet att man är sällskapets bästa skidåkare.

Sven X Olofsson. FOTO: NICKLAS BLOM

Så om du glider omkring i Hemavans pister och blir nyfiken på lite variation kan du alltid kolla om liftsystemets gul- och blåuniformerade gubbar råkar ha någon minut över. Det spelar ingen roll om du söker bästa pisten, undrar när det elva kilometer långa Kobåsspåret öppnar för säsongen, hur man smartast tar en tur till STF-fjällstugan i Viterskalet eller bästa åket utför liftlösa Mohtserenjuenie. Detta är män och kvinnor som andas skidåkning. De vet. Du kan lita på svaret och skulle det gå på tok ute på fjället, och du hamnar i akut nödsituation långt bortom civilisationen, är risken stor att ni möts igen. Merparten av Hemavans skidpatrull ingår nämligen i den lokala fjällräddningen, fast då iklädda röda jackor. Hur det gick med den skadade åkaren i Björkravinen?

Förmodligen bra. Kommunikationsradion förblev tyst och skidpatrullen fikade vidare innan det blev dags för avsyning. Arbetsdagens sista uppgift när man åker igenom samtliga pister och kollar att allt ser ut som det ska inför morgondagen och att ingen åkare lämnats kvar.

Text: Gunnar Andersson
Foto: Nicklas Blom