Rekordhöga publiksiffror, prestigelösa tävlingar och stor folkfest. Jonathan Leijonberg upptäcker för första gången kravlösa Hemavan Spring Break – och önskar att han varit där tidigare. Mycket tidigare.
Text: Jonathan Leijonberg
Foto: Clara Lidström
Det är sent i april. Solen pressar sig genom molntäcket. Sorbetsnö. Skatepunk från 90-talet dundrar i högtalarna. Abbe Hjellström står framför mig och håller låda i sin mikrofon. Det är fredag och öppningsdag för Hemavan Spring Break och han arrangerar bigjump-tävlingen Fat and Furious tillsammans med sin bror Theo. Deltagarna är många. Det är tjejer och killar och vuxna män i samma ålder som jag, men framför allt är det barn. Det slår mig att de har de en sak gemensam: De deltar under samma omständigheter och påhejas av Abbe, Theo och publiken med samma öronbedövande iver, oavsett prestation, oavsett om de landar på brädan eller skidorna eller ändan. Jag ska gå fram och hälsa på Abbe när hans kravlösa evenemang framkallar en plötslig insikt.
Abbe och Theo Hjellström arrangerade under Spring Break 2018 bigjump-tävlingen Fat and Furious.
Snowboardåkning var allt under min uppväxt. Jag drömde jag om att bli proffs, men tävlade likväl bara en enda gång. Jag vågade inte. Tävlingar och uppvisningar var förbehållna de sponsrade, de bättre, de äldre. Jag står hos Abbe på Hemavan Spring Break och kastas tillbaka till mitten av 90-talet, till ett liknande bigjump-event i Gustavsbergsbacken på Frösön i Jämtland. Jag minns hur röken steg och förskingrades från min nervösa andning i mörkret under strålkastarna. Hur jag ryckte till som om jag hört ett pistolskott när de ropade mitt namn. Men det fanns ingen återvändo. Jag reste mig och for mot hoppet, stel av köld, men framför allt av rädsla för att misslyckas. Jag ska snart berätta hur det gick. Nu ska jag hälsa på Abbe och fråga om han minns hur tävlingar brukade vara. Och fortfarande kan vara. Han bara skrattar.
”Men gud ja. Jag minns verkligen. De enstaka gånger som man fick en high five från någon äldre – det glömmer jag aldrig. Det har etsat sig kvar. Det var ju bekräftelsen från de bättre åkarna som gjorde att man fortsatte att åka. Därför är jag extremt mån om de yngre i dag. Jag vill smälla upp musik och låta alla vara med. Det är kul att jobba på heltid för att peppa den nya generationen.”
Frej Linnes är 11 år. Han går uppför backen och förbi hoppet. För vilken gång i ordningen, det vet ingen. Han är så ivrig att hoppa igen att det inte finns tid för någon lift. Han har absolut inte tid för några intervjuer. Jag frågar vad som är så roligt med Fat and Furious. Han hämtar andan och bekräftar snabbt vad Abbe sagt innan han fortsätter uppåt.
Äh, jag gillar peppen bara. Att lära mig av folk som är äldre.
Frej Linnes, 11 år, tävlade i Fat and Furious.
Det kravlösa – det inkluderande – ska visa sig vara ett genomgående tema under Spring Break-helgen. Återkommande sång- och danslekar för de yngsta med Lenny Lämmel på Lennyscenen är inget undantag. Inte heller Vattenplasket, vars publiksiffra är rekordhög. Närmare 3 000 personer sitter på de sorbetliknande snödrivorna under vårsolen medan deltagarna tävlar om priset som årets vattenplaskare. Reglerna är enkla: ta fart mot en nedsänkt vattenpool och försök åka över ytan – på vilken farkost du vill, gärna utklädd. Medan en medelålders man är utklädd till Captain America, är ett par unga pojkar iklädda endast badbyxor och krullig peruk och samåker på en snowracer över vattnet. Linnea Sjölund är event- och skidskoleansvarig i Hemavan, tillika speaker under Vattenplasket.
”Vilken superhelg. En helt otrolig folkfest, verkligen jättejättekul”, säger hon. ”Det blev inte bara publikrekord under Vattenplasket, utan också rekord i antal deltagande. Nästan 70 personer. Helt galet. Och publiken stannade även kvar för att se bigjump-eventet Nice Air som efteråt arrangerades precis intill.”
Hemavans kravlösa atmosfär är ingen slump. Linna Sjölund berättar att man jobbar aktivt för att skapa an avslappnad skidort där alla ska bli sedda. Även de yngsta.
Vi ser till så att alla bli delaktiga. Alla får höras och synas i Hemavan. Oavsett om man är 3 år eller 80. Vi vill ju att familjerna ska komma tillbaka, år efter år. Och det gör de. Det har vi verkligen fått bekräftat under Spring Break.
Linnea skrattar åt en rolig bonus som kommer med att Hemavan satsar på att uppmuntra de allra yngsta. Nämligen att hon får se dem utvecklas.
”Jag ska inte säga att vi fostrar blivande stjärnor, sådant bryr vi oss inte om, men det är otroligt kul att se de återkommande barnen, som för något år sedan var pyttesmå och i dag är lite större – och svinduktiga. Det kommer av att vi ser och hör dem.”
Ett av de medverkande 70 ekipagen närmar sig touch down!
Spring Break-söndagens stora event är en skicrosstävling uppe på fjället. Här gör stora och små, i grupper om fyra, upp genom att fortast ta sig nedför Hemavans kuperade Skicross-Arena. Solen står högt över Lapplandsfjällen när 6-årige Eskil Moberg från Umeå vinner finalheatet. Jag frågar hur han lyckades vinna.
”Jag har kört så fort jag kan och undvikit gropar.”
Jag frågar Eskil hur hur han ska fira att han vunnit.
”Jag ska hem och äta chips.”
Enligt Linnea Sjölund, som arbetat på Hemavan i fyra år, beskriver i efterhand Spring Break 2018 som en av de bästa helgerna.
”Under utvärderingen log alla. Vi är verkligen jättenöjda. Vi hade höga förväntningar men ärligt talat trodde jag inte att det kunde bli så bra som det blev. Att alla gäster kom och gjorde det här med oss. Gäster börjar märka att det satsas i Hemavan, att vi blir bättre varje år.”
Hur det gick när jag själv tävlade i bigjump den där enda gången? Jag var för nervös för att prestera. Rörelsekraften och tyngdlagen fick göra vad den ville men min kropp, vilket slutade med att jag landade åter på jorden med svanskotan först. Följande vecka fick jag halta runt i Göteborg, dit vi åkte på klassresa. Men jag var nöjd. Jag hade vågat.
Men hade jag växt upp med snowboard i Hemavan hade jag förstås blivit en högavlönad elitåkare. Okej, även om jag är 37 år är det ännu inte försent att drömma, som våra yngsta.
