De tidiga morgnarna består numera av ripjakt istället för bansättning. Alprestaurangerna är utbytta mot naturens skafferi. Anders Pärson har hittat tillbaka till sitt gamla liv – och njuter i fulla drag. Vi följde honom på en magisk vårvinterdag med fiske och nygrillad röding.
Text: Lars Frank
Foto: Robert Henriksson
Fisk, salt och eld. En treenighet som får till och med den mest kräsna gourmé att prisa matgudarna. Enkelt – men så fantastiskt. För Anders Pärson är det numera rent av vardagsmat, men sluta uppskatta det gör han inte.
Nej, det är såhär man vill ha det, konstaterar han samtidigt som den snittade rödingen på perfekt avstånd från den öppna lågan börjar bli redo för servering.
Vi befinner oss i Umasjö, ett par mil norrut längst Blåvägen från Hemavan. Det är en sån där perfekt vårvinterdag, strax efter påsk, då Instagraminläggen slår all time high och alla måsten läggs åt sidan. Dagen inleddes några timmar tidigare när vi tog skotern ut på Överuman och vittjade näten som Anders har liggandes under isen. Här föddes han, växte upp och har lagt stora delar av sitt liv. Här tog han till och med farväl av sin far, som somnade in för gott här på isen.
Här är han nu också tillbaka efter att han och hans dotter Anja, skidåkaren ni vet, rest jorden runt för att skapa en av världens mest framgångsrika karriärer inom alpinskidåkning.
Pälsmössan på huvudet är näst in till onödig när solen värmer som mest. Å andra sidan är mössan den perfekta accessoaren för Anders nya – och sanna – vildmarksliv.
– Det är ganska stor skillnad livet i den alpina cirkusen och det vi lever nu. Jag tror man uppskattar detta ännu mer efter livet på touren. De var ju stressigt såklart, förklarar han när vi börjar dra upp näten genom det väl tilltagna hålet i isen. Ett hektiskt kringresande med ständig medial uppmärksamhet. Men att det var just far och dotter som kuskade runt tillsammans gjorde det annorlunda.
– Det var en ynnest att få vara med familjen ändå, jag hade aldrig hållit på så länge annars. Jag var med lite i klubben här för några år sedan men hade inte samma motivation som tidigare.
En fin röding strax över kilot följer med nätet upp. ”Oj, storjäkel.” Ett ögonblick och en kick en inbiten fiskare aldrig får nog av.Det är dessa kickar som gäller nu, när den stora älgoxen kliver fram på myren eller ripan fastnat i snaran. Långt från banbesiktning och skidtester.
– Det är klart man kan sakna dagarna när det var race. Se Anja värma upp, se att hon är i form. Grön skylt vid mellantiden och sen seger i mål. Det är en kick om något. Dels för hennes skull men också att vi gjort något tillsammans.
Anja Pärsons karriär behöver ingen närmare presentation. Men hur man lyckas ge sitt barn det psyket och bäst-när-det-gäller-mentaliteten går det att grotta länge i.
Man kan ha sina teorier. Jag hoppas att vår uppfostran har bidragit. Det här livet helt enkelt, säger han och spricker upp när hans blick omfamnar Artfjället och Norra Storfjället runt oss.
– När vi var i backen och tränade skulle det vara roligt, inget onödigt tjat om ytterskidor hit eller dit. Men självklart föder framgång också lust och hon hade en naturlig förmåga för skidåkningen. Sen inbillar jag mig att hon kände en trygghet i mamma och pappa och att det alltid fanns en skydd bakåt om det skulle gå dåligt.
Det inre lugn som pappa Pärson känner när han sitter vid elden på en barjordsfläck omgärdad av barn och barnbarn är förstås också en del av förklaringen. Friden du får i denna miljö borde rimligen ha spelat in när Ingmar Stenmark, Stig Strand, Bengt Fjällström, Anja Pärson, Jens Byggmark och nu också Monne Fjällström utvecklats till världsåkare.
– Är du uppväxt här verkar du ha det där inre lugnet. Man kan ju ha många teorier men något måste det ju ligga i det, med tanke på facit. Och även om förutsättningarna för mycket åkning, med höjdmeter och antalet pister var bättre runt om i alperna, var det ändå här hemma som grunden lades.
– Såhär på våren hör man ju ofta att utförsåkarna är slitna. Jag förstår inte det. Mentalt slitna absolut, men inte fysiskt. Det var nu som vi la grunden för säsongen efter. Nya skidor och pjäxor kom och skulle testas. Vi hade vår favoritplats i Kungsliften i Hemavan. När vi stod i nån lift i Alperna sa vi ofta det, ”Tänk, snart får vi fara upp till Kungsliften”. Att komma upp där klockan fem på morgonen och ha hela Norra Storfjället framför sig, dagar som den här, blir man inte inspirerad då, ja, då vet jag inte …
Anders Pärson om…
…livet som tv-expert
”Det är fantastiskt roligt. Det var ju lite ovant först, du har lyssnat på många experter och undrat varför de sagt si och så. Sen satt man där själv, det var lite konstigt. Jag är ju egentligen ganska blyg och har inte talets gåva. Men sedan blir man varm i kläderna och lever sig in i individen. Man vet ju hur de känner, mår och tänker. Vi får se om det blir mer, om TV4 ska sända något framöver eller så.”
…expansionen av Hemavan.
”Jag tycker det är roligt för Hemavan med gondol och allt. Sen alla stugbyar kan man ju tycka vad man vill om, man vet ju vad det innebär. Jag bestämde mig en dag att inte irritera mig på att folk körde för nära huset eller på ställen man inte ska köra på. Jag vet att det är kort period runt påsk. Från första maj och framåt är man själv igen. Det är bra för bygden, det som händer.”
