Inget snack om saken. Gillar du skidbestigning är det Hemavan som gäller. Bäst i Sverige med start direkt från lift eller europaväg och räkna med att bli ensam på fjället. Gunnar Andersson, tidningen Åka Skidors mångåriga medarbetare, berättar varför insikten tog tid.
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Det är förstås inte sant eftersom en bild kräver association för att förstå och utan korrekt association heller inga ord. Därför händer det att vi inte riktigt begriper vad vi ser och när det gäller Hemavan inträffade det pinsamma att jag inte fattade vad som ha varit uppenbart. Har man som jag haft skidåkning i yrket under snart ett halvt århundrade kan man omedelbart bedöma utförsåknings förutsättningar på vilka fjäll som helst, men här tog det skamligt lång tid innan den mentala skraplotten gnuggats klar.
Hemavan har nämligen Sveriges bästa skidbestigning. Ingen annan skidort erbjuder lika många och lika fina toppturer, lika nära. Glöm Åre, glöm Riksgränsen, glöm vad du vill. Hemavan lirar i en egen liga.
Jag skyller min bristande insikt på barndomstrauma. Första åket i Hemavan var inte kul. Jag hade jag precis börjat plugget och ingen i familjen hade varit till fjälls, fastän vi inte levde alltför långt ifrån. Jag tjatade och till sist hyrde pappa en sunkig stuga. Jag fick ärva brödernas skidor. En par röda Splitkein. Backen vid högfjällshotellet var ofattbart brant. Jag fixade den aldrig.
Jag skulle också kunna skylla på Stig Strand som jag träffade långt senare när jag faktiskt trodde att jag hade utvecklats till en hyfsad utförsåkare. Det var ett reklamjobb för ett idag icke existerande klädmärke. Jag bar rosa byxor och ceris tröja, och något slags glansigt pannband. Vi började utför Norra Sytertoppen. Stig hade precis gjort sin sista World Cup-säsong. Han åkte skjortan av mig och jag insåg att det idrottsliga tåget förmodligen lämnat min station för länge sedan. Om det nu någonsin passerat där.
Stig hade precis gjort sin sista World Cup-säsong. Han åkte skjortan av mig och jag insåg att det idrottsliga tåget förmodligen lämnat min station för länge sedan. Om det nu någonsin passerat där.
Framför allt skyller jag på liftarna. Det är ju där vi hamnar, ställer oss i fallinjen och ser björkskogen täcka de mjuka fjällvålarnas vidsträkthet bortom Umeälvens södra strand. Bland snåriga björkar finns väl ingen utförsåkning för skidbestigare? Det blev kartan som slutligen skänkte läsglasögon till trångsyntheten. Jag har liksom ett känsligt förhållande till topografiska avbildningar. Min fru kallar mig för kartnörd och hon kanske överdriver, men gillar man höjdkurvor som nattlektyr öppnas förr eller senare ett betydligt intressantare panoramor. Så även i Hemavan. Låt nyfikenheten glida västerut längs europavägen eller in mot Norra Storfjällsmassivet och du upptäcker åkning från en mängd rejäla fjälltoppar. Dra öster och Ryfjället reser kuliss bortom kyrkan i Tärnaby.
Ryfjället är ensam stortopp omgärdad av skog, vatten och en samling mindre och ganska flata fjäll. En omgivning som genast förstärker höjdkänslan. Inga platåer eller jämnhöga utlöpare begränsar utförsåkningens möjligheter, utan du kan stå på längs naturliga fallinjer i tre väderstreck. Vida svängar i himmelska hastigheter över öppna ytor. Långa björkskogsraviner rappt serverat i spikraka åklinjer till milsvid utsikt. Fallhöjden är nästan tusen meter från topp till parkeringsplats och här avgjordes svenska mästerskapen i störtlopp 1957 och -71. Under det senare mästerskapet blåste det som det gärna gör på Ryfjället och starten fick flyttas ned 500 höjdmeter. Bygdens dåvarande storåkare Staffan Lindgren lyckades ändå dra upp i 96 km/h och vann på tiden en minut och 36 sekunder.
När jag härom vintern försökte få sällskap dit av Hemavans moderna skidbestigare blev det dock tvärnit. De skyllde på att Ryfjället låg onödigt långt bort. Minst en halvtimma längs den näst intill trafikfria europavägen och det fanns andra fjäll på närmare håll med bättre skidåkning, menade man. De vet inte hur bortskämda de är.
Vi drog till Gemken istället. En topptursfavorit. Man bara parkerar intill kraftverksdammen i Umfors och sedan är det pang på rödbetan. Ifall du tvingas stressa till Hemavan över endast en weekend räcker det gott med Gemken och Praahktjåke, eller ”Brakkon” som fjällfolket säger. Syskonfjällen ser lite nybörjarmesiga ut nedifrån dammen och bestigningen är lika enkel som intrycket, men här finns åkning som oavbrutet överraskar. Sikta snällt eller brant för önskad terrängmix. Bestig samma fjäll ytterligare en gång, lägg ditt nya spår lite vid sidan om det gamla och terrängblandningen blir annorlunda.
Under perioden 15 april till 30 juni är hela Artfjället avstängt för renarnas kalvning därför är Gemken och Praahktjåke turer som kan göras tidigare på vintern. Läs mer här.
Hemavingarna är lite märkliga för här finns många starka, erfarna och tekniskt skickliga skidbestigare som kan spåra i tyngsta blötsnö och nöta direkta linjer uppför fjällbranter i timtal, men de orkar knappt tänka tanken på fjäll som kräver någon som helst anmarsch. Och varför göra det när man har fullt upp med att spåra allt det som startar direkt från bildörr eller lift?
De orkar knappt tänka tanken på fjäll som kräver någon som helst anmarsch. Och varför göra det när man har fullt upp med att spåra allt det som startar direkt från bildörr eller lift?
Allra enklast blir förstås att ta Hemavanliftarna upp till högsta möjliga avstigning och testa Kobåsen. Den alpina U-dal som skär djupt och långt in i Norra Storfjällets massiv. Hajkar du vidare längs norrgående fjällas når du snabbt en serie korta raviner och kan skejta tillbaka till pisterna längs ett längdspår nere på dalbotten. Man kan också välja att dra vidare upp på motstående fjällrygg för ett ordentligt åk från Mohtseretjåhke eller på Murtsertoppen som tronar gräddvit på motsatt sida. Själva anledningen till att högfjällshotellet byggdes i Hemavan för 60 år sedan och än idag det populäraste topptursfjället med 850 höjdmeters åkning. Du får självklar bestigarlinje, grandios utsikt och mycket stora – och förmodligen helt orörda – åkytor. Publiktrycket på Hemavans turtoppar är försumbart. Är man ute med Hemavanåkare och får syn på någon annan skidbestigare så vet de också vem det är, på en kilometers avstånd.
Från översta liften i Hemavan kan man även fortsätta längs nyss nämnda norrgående ås till topp 1603 och rusa 700 höjdmeter nedför bäckravinen mot Syterskalets dramatiska fjälldal. Där har Svenska turistföreningens en bemannad fjällstuga som kallas Viterskalsstugan efter en tvärande sidodal. Här hade jag mitt väglösa basläger under en tid när den stora Hale Bopp-kometen syntes på natthimlen. Vi skidade upp på Norra Sytertoppen, 1767 m ö h, där blicken når ofattbart långt och spejade över alla upptänkliga terränger; sjöar, glaciärer, hedar, bergväggar, skogar och två stora norrlandsälvar. Den mest storslagna utsikten i hela svenska fjällen.
Sedan gled vi bort till sidofjället Måskoestjånke, där du redan från inledande plog ser var sista stoppsladd ska läggas och inser att platsen ligger 900 höjdmeter bort. Ett synnerligen grandiost åk och jag säger varje vinter att jag ska dit igen. Jag älskar dessa vita ytor och finner frihet i det mentala vakuum som dess fysiska tomrum skapar. Långa, branta och öppna fjällsluttningar får mig helt enkelt att sluta tänka. ”Hä ä bar å åk”, som Ingemar Stenmark sa. Utförsåkningen handlar inte om att tänka, utan om att balansera en känsla. Dålkoetjåhke heter ett annat fjäll i närheten som faktiskt ger än bättre åkning, men som av någon anledning inte försätter mig i samma ljuva nirvana. Hemavan är Sveriges enda skidort där du får ett bemannat basläger med nära nog liftaccess och toppturer som startar bakom utedasset.
Hemavan är Sveriges enda skidort där du får ett bemannat basläger med nära nog liftaccess och toppturer som startar bakom utedasset.
Tiden i toppturslägret avslutades med Daalåejvie som mäter blyga 1325 meter över havet och har en kartbild som inte direkt mörknar av höjdkurvor, men åkning som slutar framför krogen Sånninggården nere vid europavägen. Åttahundra orörda höjdmeter mellan den after ski-törstige och buteljen. Fjället har en spetsig topp och en vanligtvis hårt vindpackad västsluttning som snabbt tar dig ned i björkskog. Exakt den som ser så tröttsam ut när den böljar iväg från liftarna i Hemavan och som jag tidigare lagt till skuld för mitt inledande ointresse. Ett otroligt trädtrassel av saxofonformade trädstammar är vad det är, men inte i Hemavan!
Måhända har de lokala björkarna genomgått någon slags genetisk mutation eller kanske beror det på specifik jordmån, eller på alla tiotusentals renar som betar här om sommaren. Ingen aning. Jag vet bara att björkstammarna står ovanligt resliga och växer tilltalande glest, och om du inte hittar lössnö här så finns den inte någon annanstans i Hemavan heller. Det spelar ingen roll ifall kalfjället ligger sönderblåst. Björkskogen skapar lä som lagrar. Här kan nysnön ligga meterdjup, särskilt tidigt på säsongen och marken böljar i mjuka trappsteg längs glänta efter glänta. Björkskogen ovanför byn Klippen är Sveriges bäst bevarade utförsåkarhemlighet och samma gäller för den i Umfors som ligger några kilometer norr därom. Sveriges ojämförligt bästa skogsåkning.
Och du ser inga andra skidspår!
När jag senast återkom därifrån och lyriskt berättade för en av Hemavans flitigare skidtjejer att vi varit helt ensamma borta i björkskogen möttes jag bara av den lakoniska kommentaren: ”Ja, det är sällan någon där.”
Hemavans bortskämda skidbestigare verkar inte ha förstått vad jag numera begriper.
TEXT: GUNNAR ANDERSSON