Pulsband, klocka, skor, byxor, t-shirt, kanske jacka idag? Bra sockar, det är viktigt. Ska jag äta gröt eller fil? Känner jag mig inte lite krasslig? Jag är ju ganska bra tränad, eller, jag hade kanske kunnat träna mer. Eller hade jag det?
Text: Gina Gustafsson
Foto: Marianne Lindgren
Fjällvindenterrängen 10 km är utmaningen för dagen. Sommaren har varit lång och träningspassen är förhoppningsvis många. Oavsett vilket så är vi alla lika när fjället sätter ramarna. Vi får alla springa på samma hala lera, vi får alla kämpa igenom mjölksyran när stigningarna börjar, och vi får alla prova pannbenets tjocklek. Fjället bryr sig inte om ifall du har sprungit två hundra mil före den här dagen, eller om du fick dåligt med sömn i natt. Fjället ligger där; ödmjukt, självklart, stadigt och utan att be om ursäkt. Men med en nummerlapp på bröstet händer något. Då blir det allvar, vare sig du egentligen bryr dig eller inte. Nummerlappar har den effekten på alla. Du blir oförklarligt kissnödigt nu igen, bara minuter före start, det är nummerlappens fel. Starten går och hela fältet är iväg. Det är lätt hänt att springa för fort i början, tänka: det här går ju bra! Sen börjar det. Ca 4 kilometers stigning tar vid direkt när skylten som anger Drottningens led har passerats. I huvudet rullar tankarna:
tänk positivt. Kliv, kliv, överlev.
Men inte tänker man så redan väl? Jo, redan. Det här måste vara som att klättra uppför Eiffeltornet i Paris, eller i alla fall som att ta sig upp på Ryfjället, minst.
Löparna runt omkring kämpar också, och på något magiskt vis får ni alla energi av varandra, känner livet, känner blodsmak. Känner ett litet uns av jävlar anamma. Och det går ju bra, och vilken utsikt sen! Höga fjäll på höger sida och magnifik utsikt till vänster, över dalar, sjöar, vattendrag, vägar, skog och norska fjäll där långt borta i horisonten. Högt över allt detta springer du ett steg i taget, över sten, lera, nervositet och tvivel. För varför tvivla på din förmåga? Du har två ben och en sko på varje fot, du är en löpare, du är gjord för det här. Löpning är en form av meditation, du hinner lösa många problem längst vägen, tänka ut planer för framtiden och analysera den gångna sommaren. Rensa hjärnan.
Foto: Gunnel Enetjärn
Innan du vet ordet av har du passerat vätskekontrollen som består av fjällvatten ur en bäck som kommer direkt från källan. Det hade kunnat vara inspelningsplatsen för reklamfilmen till en ny typ av exklusiv dryck, tappad på varsamt handgjorda glasflaskor. Men inte då. Det är enkelt men självklart:
fjällvatten i en pappmugg utdelad av en av Tärna IK Fjällvindens mesta funktionärer.
Terrängen börjar oväntat luta nedåt, farten i stegen ökar och blicken är orubbligt fokuserad på marken som rinner förbi under fötterna. Det gäller att hålla både tungan i mun och stegen på stigen. Mortsbäcken och bron som passeras ger till och med tillfälle att njuta av omgivningen med dramatiska raviner och isblått vatten. Inte långt kvar nu, men strunta i kilometrar och tider, njut av sista färden ner till Hemavans hjärta istället. Hejaramsorna dyker mot slutet upp titt som tätt, speakerrösten hörs i fjärran och Tärna IK Fjällvindens målflaggor anas. På något vis går sista biten in i mål ännu snabbare och vips har du hamnat i historieböckerna som en av dem som klarat Fjällvindenterrängen!
En klapp på axeln, frukt, vätska, plakett och en kram från dina nära så har du snart hämtat andan igen. Vilket lopp ändå! Det är något speciellt med att för egen maskin ta sig över berg som funnits där i tusentals år, med att ta sig över och förbi dina egna utmaningar och valda sanningar oavsett vad de är och säger. Kliv, kliv, överlev, njut.
1975 var startåret för Fjällvindenterrängen som hade start i Tärnaby och målgång i Hemavan via Solberg och Laisaliden. Banans högsta punkt var vid Sarvistjåkko 1010 meter över havet. Tävlingen på denna bansträcka samlade som mest 312 deltagare och banrekordet har Stig Jonsson från Storuman på smått fenomenala 1. 54.16. Banan har nu kortats av med start vid Laisaliden.
