Gunilla Olofsson i Virisen

VIRISEN. Med en högskoleexamen i turism, gastronomi och hospitality management har Gunilla Olofsson tillsammans med sin man Tomas skapat dagens Virisen. Nu är det en modern anläggning som för många anses vara paradiset på jorden. En stor timrad konferensbyggnad med restaurang, konferenslokal och spa avdelning står på toppen av en kulle och utsikt över fjällvärlden.

Gunilla kom hit 1987 första gången. Paret Olofsson beslutade sig för att ta sig an Tomas föräldrahem som låg igenvuxet inne i vildmarken utan bilväg vid stranden av den stora sjön Virisen. Det är en fjällägenhet som funnits på platsen i generationer. I dag går det bilväg ända fram och på vintern hittar många hit på markerade skoterleder. Gunilla är också utbildad lantbrukare och arbetade tretton år som avbytare.

För mig var det viktigt att skulle vi bo i Virisen så skulle vi ha egna djur och leva av vad naturen ger. Vi byggde några uthyrningsstugor och startade en gårdsbutik. Fiskare, jägare och naturintresserade hittade hit. Men många av våra besökare önskade och undrade om vi inte skulle göra mera, säger Gunilla. Nu är vi där och det snurrar på ordentligt. Jag får till och med anställa personal för att hinna med

I Virisen föder man upp lamm. Här fiskas röding och öring i sjön. Det jagas älg i björkskogen och ripa på fjället. När bären är mogna plockar man hjortron, lingon och blåbär. För att inte tala om kantarellerna. Det är viktigt för oss att kunna bjuda på lokala råvaror, berättar Gunilla.

Jag arbetar med smaker, det är smakerna på tallriken som är viktigast. Jag kan också berätta om produkterna, om lammen som växt upp på gården. Vi är kulturbärare. Vi gör det som man alltid gjort men som är unikt i dagens samhälle, menar Gunilla. Vi tar tag i hela produktionskedjan av det vi äter och gör det på egen hand. 

Vi har bröllop, fester och många kalas, säger Gunilla. Sommaren är härlig. Då är det grillsäsong och man kan sitta ute på vår stora veranda och äta. I bland har vi en del kurser också. Det rullar på, säger hon.

Foto: Marianne Lindgren